Hon går ut ur lägenheten och hamnar i en smutsig trappuppgång. Någon har tappat åtminstone ett halvt kilo socker på golvet och inte städat upp det efter sig. Det har blandats med damm och smuts sen tidigare. Det ligger reklamblad från en madrasstillverkare i ett hörn, de andra i hennes trappuppgång är sådana grisar. Lägenheten hon bor i är kanske inte världens renaste men hon låter åtminstone inte sin smuts sprida sig till husets gemensamma ytor. Hon blir upprörd men inte så upprörd att hon orkar eller bryr sig om att göra något åt saken. Dessutom hinns det inte med, det är lördag kväll och hon ska ut med kompisarna. Tanken är att de ska träffas på något ställe som heter ankaret eller brunnen eller något i den stilen. Det är ett typiskt sunkhak, ett sånt som de gillar att sitta och dricka öl på. Det har blivit en del öldrickande på sunkhak de senaste månaderna, inte bara på helgerna utan faktiskt oftare på veckodagarna. Det är inte så att det spelar någon roll vilken dag det är, hon jobbar ofta på helger lika mycket som annars under veckan.
Det känns alltid lite konstigt när alla dom andra är gifta eller i alla fall har riktigt långa förhållanden. Mia brukade vara en av dem men sen ett och halvt år är hon singel, olyckligt singel. Hon hatar det men är också så kräsen om man kan kalla det så att det inte verkar bli något mer, något mer än tillfälliga möten och enstaka kvällar men någon slumpmässig. Det är inte vad hon egentligen vill ha men det blir så. Egentligen vill hon må så där säkert och skönt som man gör efter några år tillsammans men hon är inte beredd att satsa så mycket som man måste. Det finns fördelar med hennes liv som det ser ut idag också, friheten till exempel, det är skönt att kunna göra precis som man vill. Man skulle kunna resa och jobba på spännande ställen och ligga med vem man ville när som helst, fast det blir inte riktigt så ändå. Det kan i och för sig vara skönt att känna sig så där independent och tuff som om man hade valt det själv. Men om sanningen ska fram så har Mia naturligtvis inte valt själv, hon har bara gjort det som verkat naturligt för stunden.
Klänningen hon har på sig passar inte alls på ett sådant här hak, jeans och t-shirt hade varit bättre men det finns ju alltid möjligheten att de ska gå ut senare och i sådana fall vill hon vara snygg. Det är ju ingen idé att gå ut om man ändå tänker se sjaskig ut. Om man inte anstränger sig blir det alltid samma resultat, man har inte särskilt roligt utan sitter och dricker en sour apple hela kvällen tills man till sist kan gå hem lite besviken. Antingen det eller så blir man apfull och vaknar någon obehaglig stans. Det har hänt alldeles för många gånger, båda varianterna, och de är inget vidare någon av dem. Antingen vaknar man och känner sig billig eller så somnar man och känner sig oönskad. Det är svårt att säga vad som är värst. Alltså har hon klätt upp sig för i kväll. Ingen annan har ansträngt sig förstås men det gör de nästan aldrig. De brukar ju dessutom gå hem senast tolv så då kan det ju kvitta.
Lokalen är rökig och man kan se att det är gott om stamkunder, proffsdrickarna som sitter och stirrar i sina glas eller gormar högljutt om jobbiga kontakter med myndigheter. Det är svårt att koncentrera sig på vad som snackas om och hon sitter och tittar på folket i lokalen istället för att prata med de gamla vännerna. Ofta känns det som om de hade helt andra saker att prata om när hon hade et förhållande, konstigt att det ska vara sådan skillnad, hon är ju samma person, eller hur? Nästan alltid känns som om det blir ett tomrum mellan dem, på hennes insida också, när de träffas. Så brukade det inte vara, det brukade vara så roligt, så naturligt på något sätt. I juni kommer nya lagen om rökförbud och alla snackar om hur mycket fis och svett det kommer att lukta, ett ämne som hon inte ens tyckte var särskilt roligt första gången hon hörde det. Mia sitter och stirrar och uppfattar bara fragment av diskussionen när hon får se en kille komma in genom ytterdörren. Han verkar inte vara något speciellt men i hennes inre spelas det vanliga scenariot upp och hon har redan hunnit till hur de ska fira jularna när tankarna avbryts. Någon hade frågat henne något, nästan paniskt försöker hon tänka tillbaka, vad kan det ha varit för fråga? Efter vad som känns som flera minuter men förmodligen bara varit en sekund måste hon ge upp och rycker med axlarna som om hon inte visste. Det verkar inte ha varit ett rimligt svar att döma av deras reaktioner men de pressar henne inte. Hon drömmer sig bort igen.
Killen står i baren och diskuterar med iraniern som uppenbarligen inte orkar med en krånglig kund, det har kanske varit en jobbig vecka. Det verkar som om han försöker beställa någon speciell sorts öl, folk har ju blivit ölsnobbar de senaste åren och den här verkar inte annorlunda. Han har jeans och plyschtröja, vem fan visar sig utomhus i en plyschtröja? Hela situationen verkar så där filmiskt bisarr i hennes ögon, som en Tarantinodialog, han bara står där och mal på om något som inte intresserar någon. Det tar lång tid men till slut går han därifrån med en stor stark i alla fall och verkar inte helt missnöjd med det. Hennes stirrande avbryts av att det piper till i fickan för att någon ringer. Med ett ursäktande ’Det är den förbannade populariteten’ svarar hon i telefonen.
