För det mesta kan jag inte ens tänka på vad som har hänt, inte för att det gör ont eller för att jag vill glömma utan för att det helt enkelt inte går. Jag har flyttat därifrån nu och jag håller mig för mig själv så att ingen ska känna igen mig. Jag går till affären en gång i veckan på en bestämd tid och jag handlar aldrig något oplanerat. Min lägenhet är perfekt symmetriskt inredd så minimalistiskt som möjligt och jag håller den alltid städad. Det finns varken teve eller radio, det kommer inga tidningar, post eller reklam. Sista torsdagen varje månad lägger jag ett kuvert med kontanter i min hyresvärds brevlåda.
Jag sorterar och packar mina sopor i tvåliters glassförpackningar. En förpackning varje dag blir det som måste slängas. Varje morgon precis klockan åtta stiger jag upp och tar på mig ett par bruna byxor och en beige skjorta jag strukit kvällen innan. Jag rakar mig, kammar håret och borstar tänderna, det tar åtta minuter, jag duschar aldrig. Tio minuter över åtta dricker jag kaffe. En timer slår igång kaffebryggaren så att kaffet är klart när jag vill ha det. Jag är medveten om att koffeinet är en risk men det är en vana jag inte kunnat bryta.
Jag brukar motivera min morgonkopp med att jag skulle förlora kontroll om jag skulle vara tvungen att hela dagen känna ett sug efter kaffe. Dessutom skulle det vara en risk att, helt plötsligt efter så många år, inte dricka en kopp på morgonen. Förmodligen är det en efterhandskonstruktion, förmodligen överdriver jag kaffesuget och effekten av brottet mot ritualet men jag har ändå inte kommit mig för att sluta.
Jag har funderat på att ta tabletter mot huvudvärken trots att det skulle vara som att sätta upp en radiofyr. Ibland verkar det nästan värt det, när jag har så ont att jag tappar synskärpan.
