Rovdjuret ligger så tyst och stilla som hon kan. Ingen skulle kunna höra hennes andetag men ändå håller hon tillbaka andan och drar aldrig in mer än vad som absolut behövs. Numer kan inte hennes lukt heller röja henne, det hade tagit lång tid och många misslyckanden innan hon lärt sig dölja doften av rovdjur som alltid omgett henne. Till och med när hon levde bland människor hade djur och små barn hållit sig undan och försökt att inte dra till sig hennes uppmärksamhet. Alla hade de känt doften av toppkonsument. Det är förstås inget hon bekymrar sig över eller ens tänker på. Rovdjuret bekymrar sig aldrig utan gör bara det som behöver göras. Det finns överhuvudtaget inga likheter mellan henne och dom klumpiga och tafatta människor som ibland irrar in i hennes revir.
Nästan hela kvällen har hon legat och vaktat på dem som gömmer sig undan regnet i det förfallna trähuset. De lämnade alla sina saker utanför när det började regna. De rusade bara in och lämnade grejerna liggandes ute i vätan, så brukar de aldrig göra, människorna. De brukar vara rädda om sina saker. Rovdjuret äger inga saker, människorna kan behålla sina blöta grejer. Hon sätter sig på huk för kroppen har börjat känas stel och ömma. Det kan knappast göra någon skada att sitta upp en stund. De hon vaktar på är så värdelösa att de inte skulle upptäcka henne även om hon hängde i deras ben. Hon däremot, kan både käna lukten av dem och höra dem trots att de gömmer sig inne i sitt hus.
Leran som hon smort in sin kropp med har till stor del sköljts bort av regnet. Det är dåligt men hon gör ingenting åt det. Det är för sent för sådant nu, jakten är redan igång. Regnet får henne också att frysa, det är riktigt illa. Hon har sett djur som dött av att frysa men just nu finns inget hon kan göra som skulle kunna stoppa regnet eller värma henne.
Ett av fönstren står lite på glänt, märker hon, när hon smyger närmare. Hukande och så hopkrupen som möjligt rör hon sig i absolut tysthet fram mot fönstret. Inte ett ljud lämnar henne när hon trampar på något vasst som gömt sig i leran. Hon känner nästan inte smärtan i foten för nu har hennes puls ökat takten och hon andas allt tyngre. Sittandes under fönstret, pressad mot väggen, kan hon känna att lukten från de båda i huset blir allt starkare. Hennes andhämtning anpassar sin takt till flämtningarna från andra sidan väggen så att de omöjligt kan höra henne. Hon reser sig sakta och vågar en hastig blick genom fönstret. De ligger slingrade runt varandra på golvet och kan inte märka henne alls. Hon öppnar munnen för att få mer luft och kylan har helt lämnat hennes kropp när hon försiktigt pressar upp fönstret tillräckligt för att kunna slingra sig in. Snabbt sjunker hon ner på huk igen på andra sidan fönstret bara några steg från de båda på golvet. De har fortfarande inte upptäckt henne och nu ger de ifrån sig ljud och stönanden. Adrenalinet har börjat nå ett maximum i henne och musklerna i ryggen spänns till en nästan krampartad nivå. Hon smyger ännu lite närmare och kan känna en droppe av regn eller svett leta sig ner längs ryggraden.
Plötsligt och lite ryckigt vänder kvinnan framför henne blicken mot fönstret och får syn på rovdjuret. Kvinnan försöker skrika något till sin älskare men inget ljud kommer från henne. Rovdjuret kan känna en ny stark lukt i rummet, skräcken från kvinnan hinner nå hennes näsborrar i det ögonblick hon kastar sig över sitt byte. De får betala priset för alla sina saker, för sin oförsiktighet och för att de är så värdelösa när hon slår, river och stampar på dem tills de till slut ligger livlösa och nakna på golvet.
Hon börjar sätta i sig de bitar hon vill ha, det är det feta hon vill åt. De här har inte så mycket som hon skulle kunna hoppas men hon är knappast i en situation där hon kan välja. Hetsigt och med en vargflocks intensitet sätter hon i sig så mycket hon klarar av innan klarheten dyker upp.
Lycka
